Tyskungen av Camilla Läckberg
" I stillheten i rummet hördes bara ljudet av flugorna. Surrandet som uppstod när deras vingar slog frenetiskt. Mannen i stolen rörde sig inte. Han var för övrigt inte längre en man. Inte om man definierade en man som någon som levde, andades och kände. Nu var han reducerad till föda. Ett härbärge för insekter och larver.
Flugorna for i stora sjok runt den orörliga figuren. Landade ibland. Käkarna rörde sig. Sedan lyfte de igen. Surrade runt. Letade efter ett nytt ställe att slå sig ner. Prövade sig fram. Stötte mot varandra. Området runt såret i mannens huvud var av särskilt intresse. Den metalliska lukten av blod hade sedan länge försvunnit och ersatts av en annan, unknare, sötare doft."... Citat från Tyskungen av Camilla Läckberg, sid 7.
Min första känsla är illamående. Min första tanke är att lägga ifrån mig boken. Någonting driver mig vidare. Rad efter rad rinner iväg. Sida efter sida vänds.
Vi får följa polisernas arbete kring att finna mördaren till det brutala mordet. Ett arbete som leder till upptäckten av fler mord. Parallellt börjar en av huvudpersonerna att forska i det förflutna efter att ha funnit en nazistmedalj bland sin bortgågna mors tillhörigheter. Redan tidigt visar det sig att modern och den mördade mannen har ett gemensamt förflutet, men har denna länk någon koppling till mordet?
Camilla Läckberg lyckas vrida och vända på allt att man till sist inte längre själv vet vem man misstänker för att vara mördaren.
Jag tror att hon försöker beskriva hur hat verkligen kan frambringa de djuriska sidorna hos en människa. Hon lyckas väl. De målande beskrivningarna får det att vändas i magen, men man fortsätter ändå sida efter sida...